Ja, så passande. Eller iallafall till kyliga sommarkvällar.
Jag stickar min första tröja någonsin, eller, L's första, det känns lagom stort att börja med. Randig i olivgrönt, vitt och lila ska den bli, och valet av garn blev som det blev för att det råkade finnas hemma i garnkorgen. När något ska hända så ska det ju hända nu, inte sen, och då finns det inte tid att åka till någon affär inte. Nej, man tager vad man haver.
Jag kan egentligen inte sticka, eller alltså, jag förstår principen, och jag vet att man kan sticka framför och bakom stickorna. Vilket som är räta och aviga, de var jag tvungen att kolla upp när jag skulle börja...
Såhär gör jag ofta, jag får för mig att jag kan saker fastän att jag kanske inte alls gör det. Kan alltså. Men eftersom att jag tror att jag kan, så vågar jag ju börja på , och ofta kan man luska ut resten på vägen. Så har jag lärt mig en massa nya saker, även om jag ofta råkar ta en genväg som sedemera blir en senväg, för att jag är så ivrig att bli klar.

Lyckas jag slutföra detta så är jag mäkta imponerad på mig själv, för hittills i mitt liv har det mest blivit halsdukar om jag ska vara ärlig. Inte för att de är något fel med det, men det kanske kan bli lite väl varmt sådär just till sommaren...